Om att göra hyss
Frida är faktiskt väldigt snäll, det måste jag säga. Duktig. Hela tiden, genom alla faser hittills. Ja, HUMÖRET kan ju växla, särskilt numera, men det går så snabbt! De envisa, arga eller gnälliga stunderna är korta och intensiva, övrig tid är hon väldigt grund-glad och förnöjd. Sprudlig.
Frida gör sällan riktiga dumheter, i alla fall jämfört med vad jag väntat mig att barn ska göra. Hon har varit och är fantastiskt duktig på att inte röra sådant hon inte ska, till exempel. Hon är försiktig med saker, noga med att inte kladda ned och förstöra och sådär. För det allra mesta.
Ibland inträffar dock undantag.
I lördags när vi skulle iväg på en liten tripp, lekte Frida i vardagsrummet medan jag duschade och gjorde mig klar. Pappan var på stan. När jag gick in för att kolla till henne, kom hon framhoppandes och såg VÄLDIGT mystisk ut, hyssjade mig och viskade "schhhhhh, säg inget, säg inget, schhhh!" Eeeeeehhh - vad har du gjort, liksom? Jo, hon hade dekorerat väggen! En knapp kvadratmeter av vardagsrumsväggen på ett undanskymt ställe var plötsligt täckt med väldigt fina gubbar och figurer!
Det var blyertspenna, tack och lov.
Det som tagit typ 15-20 minuter att rita dit, tog dock 30-40 minuter att sudda bort från den knöggliga målade vävtapeten. Vi blev sena dit vi skulle, men väggen blev ren. Puh! I efterhand tyckte jag det var lite synd att jag inte fann mig och tog ett foto först, för det var faktiskt riktigt fint ritat... Men jag var för upptagen med att förklara hur OERHÖRT dumt och olämpligt det är att rita på väggar!
Idag höll Frida också på och smög i vardagsrummet, och hyssjade åt mig. Jag bad henne visa vad hon gjort, men hon lade sig på soffan och gämde sig under en filt istället. Jag undersökte det smussliga området och fann orsaken. Denna gång visade det sig vara en liten dockskåpsnalle som blivit... hrm... något hårdhänt behandlad.
Frida hade pillat ned både nallen och dess armstumpar bakom en kista i vardagsrummet, för att vi inte skulle upptäcka att hon haft sönder den! Filurig unge. Vi tog ett snack om att man måste berätta även när man gjort något tok, att det inte är farligt. Än så länge är hon ju lättolkad och genomskinlig, men det lär ju inte hålla i sig hur länge som helst!
Lilla gumsingen. Hon har såååå bra känsla för när hon gjort något hon egentligen inte borde - det är bra!
/Jenny
Frida gör sällan riktiga dumheter, i alla fall jämfört med vad jag väntat mig att barn ska göra. Hon har varit och är fantastiskt duktig på att inte röra sådant hon inte ska, till exempel. Hon är försiktig med saker, noga med att inte kladda ned och förstöra och sådär. För det allra mesta.
Ibland inträffar dock undantag.
I lördags när vi skulle iväg på en liten tripp, lekte Frida i vardagsrummet medan jag duschade och gjorde mig klar. Pappan var på stan. När jag gick in för att kolla till henne, kom hon framhoppandes och såg VÄLDIGT mystisk ut, hyssjade mig och viskade "schhhhhh, säg inget, säg inget, schhhh!" Eeeeeehhh - vad har du gjort, liksom? Jo, hon hade dekorerat väggen! En knapp kvadratmeter av vardagsrumsväggen på ett undanskymt ställe var plötsligt täckt med väldigt fina gubbar och figurer!
Det var blyertspenna, tack och lov.
Det som tagit typ 15-20 minuter att rita dit, tog dock 30-40 minuter att sudda bort från den knöggliga målade vävtapeten. Vi blev sena dit vi skulle, men väggen blev ren. Puh! I efterhand tyckte jag det var lite synd att jag inte fann mig och tog ett foto först, för det var faktiskt riktigt fint ritat... Men jag var för upptagen med att förklara hur OERHÖRT dumt och olämpligt det är att rita på väggar!
Idag höll Frida också på och smög i vardagsrummet, och hyssjade åt mig. Jag bad henne visa vad hon gjort, men hon lade sig på soffan och gämde sig under en filt istället. Jag undersökte det smussliga området och fann orsaken. Denna gång visade det sig vara en liten dockskåpsnalle som blivit... hrm... något hårdhänt behandlad.
Frida hade pillat ned både nallen och dess armstumpar bakom en kista i vardagsrummet, för att vi inte skulle upptäcka att hon haft sönder den! Filurig unge. Vi tog ett snack om att man måste berätta även när man gjort något tok, att det inte är farligt. Än så länge är hon ju lättolkad och genomskinlig, men det lär ju inte hålla i sig hur länge som helst!
Lilla gumsingen. Hon har såååå bra känsla för när hon gjort något hon egentligen inte borde - det är bra!
/Jenny
Kommentarer
Trackback
