Same same
En person efterlyste i en kommentar här på bloggen att få se foto på nya frisyren. Jag blir väldigt glad för varje kommentar (tack alla, och skriva gärna en hälsning ni som inte brukar!), så givetvis vill jag tillmötesgå ev. önskemål om jag kan! I morse förevigade jag därför mitt bleka, osminkade (nåja, ögonbrynen är ifyllda), lurviga, kurviga jag när jag precis landat på jobbet. Voila!
Va? Ingen radikal förändring, säger ni? Ingen ny människa?
Nej. Inte den här gången. Heller.
Alltså... När man har sådant här skurmoppstrassligt hår, ser det nästan likadant ut jämt. Oavsett frisyr. Om man inte ids tokpiffa och plattånga och styla, förstås - vilket jag som ni förstår INTE gör. Hallå, jag ids ju i stort sett aldrig ens peta på mig marcara på morgonen, trots att pigghets-utseende-poängen skulle öka plenty.
Det här är liksom stilen som jag kör med. Lockigt och yrigt och snällt präktigt. Jepp. Fattas bara den blommiga klänningen, för att vara så ljuv och snäll så... (Gissa varför jag så sällan har åtminstone småblommigt?!)
Fast man kan ju ändra färgen förstås. Och det gör jag ju - till ungefär detsamma som tidigare. Trots att min frissa får fria händer, hamnar jag lätt i den ganska röda fållan. Lite mer rött, lite mindre rött, ljusare rött, mörkare rött. Och lite djupgörande slingor i någon annan nyans. Klart! Det passar mig väl, helt enkelt. Blek och fräknig, klart att det ska på lite rött hår där! Kunde inte naturen ha varit schysst och kirrat det där ordentligt från början? Det blir ju så mycket dyrare så här, ju. (Nu när jag har börjat träna igen, rinner färgen dessutom bort fortare än kvickt av allt ökat hårtvättande!)
Ja. Same same, no different alltså.
/Jenny
Va? Ingen radikal förändring, säger ni? Ingen ny människa?
Nej. Inte den här gången. Heller.
Alltså... När man har sådant här skurmoppstrassligt hår, ser det nästan likadant ut jämt. Oavsett frisyr. Om man inte ids tokpiffa och plattånga och styla, förstås - vilket jag som ni förstår INTE gör. Hallå, jag ids ju i stort sett aldrig ens peta på mig marcara på morgonen, trots att pigghets-utseende-poängen skulle öka plenty.
Det här är liksom stilen som jag kör med. Lockigt och yrigt och snällt präktigt. Jepp. Fattas bara den blommiga klänningen, för att vara så ljuv och snäll så... (Gissa varför jag så sällan har åtminstone småblommigt?!)
Fast man kan ju ändra färgen förstås. Och det gör jag ju - till ungefär detsamma som tidigare. Trots att min frissa får fria händer, hamnar jag lätt i den ganska röda fållan. Lite mer rött, lite mindre rött, ljusare rött, mörkare rött. Och lite djupgörande slingor i någon annan nyans. Klart! Det passar mig väl, helt enkelt. Blek och fräknig, klart att det ska på lite rött hår där! Kunde inte naturen ha varit schysst och kirrat det där ordentligt från början? Det blir ju så mycket dyrare så här, ju. (Nu när jag har börjat träna igen, rinner färgen dessutom bort fortare än kvickt av allt ökat hårtvättande!)
Ja. Same same, no different alltså.
/Jenny
Kommentarer
Trackback
