Den fria våren
Idag när vi gick till garaget för att åka till farmorn och farfarn, var det 13 grader varmt ute. TRETTON! Solen glittrade och det var alldeles omslutande ljummet. Frida skuttade gatan fram. En oknäppt puffig jacka och under den ett par spralliga, smala, tightsklädda svartvitrandiga ben med röda hjärtan på knäna. Ett stooort leende under den osyriga luggen. Hoppsasteg.
- Mamma, kolla vad fint solen blänker, nästan som att husen är av GULD, kolla vad fint! Åh, jag känner mig så friiii, jag känner mig alldeles friiii, mamma!
Är det så man vet att ungen varit krasslig och fått vanka runt inomhus liiiite för länge? Eller är det helt enkelt så man vet att det är vår? Underbart var det hur som helst!
När vi kom tillbaka hem, hoppade pappan ur bilen för att öppna garageporten. Frida blev bestört och gastade genast:
- Men hallååå, jag är ju kvar i bilen!
- Men gumman, det är ju jag också.
- ÄR du, mamma? Då kan ju du och jag ha lite mysprat!
Hon är ju för söt, vår lilla pralin. Och så fylld av tankar och funderingar. Precis när hon ska sova, kommer många av dem fram. Dagens fråga var ingen lättviktare:
- Mamma, vad ska jag göra när du är död?
- Hur menar du, göra vad?
- Jaaaa... Jag kommer nog att vara väldigt ledsen då och längta så förskräckligt mycket efter dig. Vad ska jag göra då?
Det blev en tårfylld pratstund (jag har ju guldmedalj i lättrördhet...) om hur man kan hantera en sorg. Om att man får gråta mycket om man vill och behöver. Om att man alltid har en massa av den man älskat och saknat i sig, och kan plocka fram sina minnen när man vill. Om att man ofta vet vilka råd man skulle ha fått, eller vad som skulle ha glatt den man saknar. Om att det finns många andra människor runt om en, som man får söka trygghet hos. Om att jag hoppas att jag ska få se och uppleva en hel massa saker i hennes liv, innan vi ska skiljas åt. Om att man får passa på att ha ett så bra och roligt liv man kan medan man lever. Sedan får man se. Den goa lillpricken avslutade samtalet med:
- Jag hoppas i alla fall att du får leva klart ditt liv mamma. Och jag hoppas att jag får leva klart mitt. Sedan kan vi dö, när det är klart!
Kloka lilla unge. Hjärtknip. Ångest. Mera hjärtknip. Och kärlek. Milde himmel vad jag älskar denna lilla fantastiska människa.
Frida somnade med 37,7 i feber, hon har nog legat ganska stadigt där hela dagen. Lite febervimsig verkar hon ännu, för vid 22-tiden räddade jag henne i allra sista sekunden från att drutta ned mellan sängarna när hon kröp runt i storsängen på alla fyra och mumlade "Jag tänker INTE berätta, jag tänker INTE berätta!". Haha! Hennes eventuella drömyrslande brukar inte komma igång förrän på småtimmarna annars.
Imorgon är farmorn och farfarn räddare i nöden och tar hand om lillgrynet. Tusen tack! Det skadar inte att de på jobbet får se att jag lever - innan jag sticker till England på konferens i tre dagar.
/Jenny
- Mamma, kolla vad fint solen blänker, nästan som att husen är av GULD, kolla vad fint! Åh, jag känner mig så friiii, jag känner mig alldeles friiii, mamma!
Är det så man vet att ungen varit krasslig och fått vanka runt inomhus liiiite för länge? Eller är det helt enkelt så man vet att det är vår? Underbart var det hur som helst!
När vi kom tillbaka hem, hoppade pappan ur bilen för att öppna garageporten. Frida blev bestört och gastade genast:
- Men hallååå, jag är ju kvar i bilen!
- Men gumman, det är ju jag också.
- ÄR du, mamma? Då kan ju du och jag ha lite mysprat!
Hon är ju för söt, vår lilla pralin. Och så fylld av tankar och funderingar. Precis när hon ska sova, kommer många av dem fram. Dagens fråga var ingen lättviktare:
- Mamma, vad ska jag göra när du är död?
- Hur menar du, göra vad?
- Jaaaa... Jag kommer nog att vara väldigt ledsen då och längta så förskräckligt mycket efter dig. Vad ska jag göra då?
Det blev en tårfylld pratstund (jag har ju guldmedalj i lättrördhet...) om hur man kan hantera en sorg. Om att man får gråta mycket om man vill och behöver. Om att man alltid har en massa av den man älskat och saknat i sig, och kan plocka fram sina minnen när man vill. Om att man ofta vet vilka råd man skulle ha fått, eller vad som skulle ha glatt den man saknar. Om att det finns många andra människor runt om en, som man får söka trygghet hos. Om att jag hoppas att jag ska få se och uppleva en hel massa saker i hennes liv, innan vi ska skiljas åt. Om att man får passa på att ha ett så bra och roligt liv man kan medan man lever. Sedan får man se. Den goa lillpricken avslutade samtalet med:
- Jag hoppas i alla fall att du får leva klart ditt liv mamma. Och jag hoppas att jag får leva klart mitt. Sedan kan vi dö, när det är klart!
Kloka lilla unge. Hjärtknip. Ångest. Mera hjärtknip. Och kärlek. Milde himmel vad jag älskar denna lilla fantastiska människa.
Frida somnade med 37,7 i feber, hon har nog legat ganska stadigt där hela dagen. Lite febervimsig verkar hon ännu, för vid 22-tiden räddade jag henne i allra sista sekunden från att drutta ned mellan sängarna när hon kröp runt i storsängen på alla fyra och mumlade "Jag tänker INTE berätta, jag tänker INTE berätta!". Haha! Hennes eventuella drömyrslande brukar inte komma igång förrän på småtimmarna annars.
Imorgon är farmorn och farfarn räddare i nöden och tar hand om lillgrynet. Tusen tack! Det skadar inte att de på jobbet får se att jag lever - innan jag sticker till England på konferens i tre dagar.
/Jenny
Kommentarer
Trackback
