Del 2: Berätta om staden som du bor i
Jag valde Gävle. Jag hamnade inte bara här, eller blev kvar. Jag valde.
Först när jag sökte högskoleutbildning och satte Gävle som mitt första-val.
Sedan när jag ville stanna här efter studierna, sökte jobb och fick det.
För mig är Gävle alldeles utomordentligt bra. Det är lagom stort - man kan cykla överallt men utbudet är ändå brett och allsidigt inom de flesta områden. Gävle har helt okej shopping och ett rikt kulturliv. Stan ligger så bra till; nära Stockholm (sisådär 20 mil) där massor med släkt och vänner bor, men också nära "hem" till där jag är uppväxt (30 mil). Det är bara en kort tågresa till Arlanda, om man ska flyga och fara. Kringområdet är toppen och har massor att ge, Boulognern är en pärla. Och så bränner folk ned världens ståtligaste halmbock här då och då - senast inatt.
Havet finns nära, vilket känns skönt för mig som fått för mig att bo i djupt inland skulle kännas lite... instängt. Fast jag har ju faktiskt inte provat. Men min själ gillar havet! Min själ gillar också alla fantastiska vänner Gävle gett mig. Framför allt studietiden serverade vänner jag aldrig vill bli av med.
Jag minns faktiskt precis första gången jag kände att "Ah, nu är jag verkligen HEMMA här!". Jag hade bott i Gävle i fem år. Mina första två egna arenor där hade försvunnit - jag hade avslutat högskolestudierna och KY-utbildningsstudierna. I de världarna var jag hemma sedan länge, men nu var de i uppluckring. Tillfälliga Gävlebor skingrades, andra stannade - men det skulle aldrig mer bli sig likt.
Hur som helst. Den här sommardagen kom jag hem till Gävle efter att ha varit på semester. Det var gatufest i stan. Jag gick ned ensam till centrum och inom en timme hade jag hejat på fem personer, de flesta icke studierelaterade. Då kände jag mig plötsligt väldigt hemma. Trygg, tillhörig, sedd. Ni förstår, är man uppväxt på en ort med ett par tusen personer är man van vid att känna de flesta och heja på alla, typ. Vissa hatar det, men andra passar det för. Jag är en av dem.
Numera är Gävle också min dotters stad. Staden hon kommer att ha som sin, nån slags bas som hon kommer att ha inom sig hela livet. Hennes farmors och farfars stad. Steden som det kommer att kännas nostalgiskt att tänka på, när hon gått vidare nån annanstans.
Det finns säkert en oerhörd mängd fler alldeles utmärkta platser att bo på, men jag längtar inte bort. Jag undrar inte särskilt ofta över hur det vore. Jag har ju valt.
/Jenny
Efter att ha flyttat ifrån sommarparadiset vid havet - Lysekil, till industristaden vid älven - Trollhättan, tror jag mer än tidigare på att "your home is where your heart is". Det är visserligen så fullt upp hela tiden med familjeliv, jobb & studier, det man kallar vardag ;-), att jag nog egentligen inte hinner känna efter. Men jag känner ingen direkt saknad, så jag antar att det är helt OK. Och vårt hus - jag älskar det! (Trots alla fula ytor ;-) ) Barnens dagmamma är alldeles underbar, fantastiskt skönt!
I min gamla hemstad var det precis som i din att de flesta hejar på varandra. Men jag har insett att en stor del ligger hos en själv när man flyttar... Vi bor i ett radhusområde där alla hejar på alla, trevligt så. Lite av det beteendet kan man ta med sig till skolan och på stan också.
Staden är "lagom" stor, nästan alla de butiker man vill ha finns, några saknas fortfarande. Men vi har fått några mil närmare till Göteborg så lite lättare är det att nå storstadspuls och ett komplett utbud av butiker. Vi som flyttat hit från havet har nog ännu inte insett älvens storhet, än så länge är jag mest rädd för strömmarna, men det kanske kommer. Tyvärr ligger det skugga av oro över situationen med Saab över hela stan, det går inte att komma ifrån. Alla känner nån som jobbar där och nya jobb finns nog nästan bara i Göteborg.
Nackdelen med denna flytt har definitivt varit flytten från barnvakterna, noll tid på tu man hand... Kanske borde önska mig lite av det i julklapp?
Marielle: Tack för din berättelse!
