Del 3: Berätta om din bästa vän
(Jag började igår kväll men blev för trött, så därför kommer inlägget en dag för sent.)
Jag har inte EN bästa vän. Jag har och har haft många. Och var och en av mina vänner är som en helt unik och mycket vacker pärla, som tillsammans bildar ett vackert halsband. Stora och små pärlor, i olika färger. En helt underbar mix.
Jag är så otroligt tacksam för mina vänner. De går inte att räkna upp, för tänk om jag glömmer någon? Många av dem som jag inte träffar så ofta betyder också väldigt mycket. Det finns också sådana som jag ganska nyligen lärt känna och tycker väldigt mycket om, som jag hoppas fördjupa vänskapen med och ser att de kan bli mycket viktiga i mitt liv. Så finns du inte med här men är min vän - jag LOVAR att du finns med i hjärtat och tanken!
Men visst, några ska jag skriva om. En historik, liksom.
När jag var sisådär fyra år träffade jag jag C, vars pappa också var tandläkare på samma ställe som min. Vi var lika gamla, gick sen i samma klass, var bästisar, hängde ihop jämt, lekte med Barbie ihop, åkte skridskor på vintern och bråkade ibland så stickor och strån rök.
Nån gång vid växlingen till mellanstadiet började jag vara mest med F. En pojkflicka med frikyrkoföräldrar, som jag gjorde tidningen Pang med (skrev och ritade, kopierade upp och prackade på grannarna!) och såg min första skräckfilm (The Shining) hos. Jag hade en hamster en period som hon fick ta över, som vi sedan begravde bakom hennes lekstuga. Vi lekte mycket ute och var ständigt blöta och rufsiga känns det som. Jag hängde en hel del på Filadelfia och höll under en period nästan på att bli kyrklig av bara farten.
Ungefär här blev jag bästis med W. Älskade W. Ännu idag en av mina allra viktigaste människor, min nästan-syster. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, vi har fortfarande tät kontakt och har varit med om mycket ihop genom åren. Vi bodde på varsin sida om en allmänning, och på vintern skottade vi en stig mellan våra hus för att slippa gå gatan runt. Det var dit jag gick när jag var ledsen för något. Vi pratade timmavis i telefonen, vi snackade killar, vi sov över hos varandra, vi gick på disco och åkte på den första föräldralösa semestern ihop. Men W var ett år yngre än mig, så vi gick inte i samma klass. Därför hade vi båda även bästisar i våra klasser, parallellt på nåt vis.
På högstadiet var jag mest med C. Hon var rakryggad och modig och rolig. Hon skaffade en foderhund från Statens Hundskola, fina svarta Pierina, och vi gjorde inte annat än hundpromenerade hela kvällarna och tränade dressyr och lydnad. Jag lånade diverse hundar av människor i grannskapet som inte hade tid att vara ute med sina så mycket, och hängde på. (C jobbar idag med hunduppfödning och utbildning av ledarhundar, så det intresset höll milt sagt i sig.)
På gymnasiet fick jag en hel bukett nya fina vänner! Vi var ett helt gäng tjejer i min klass som umgicks massor och de flesta av oss har åtminstone stötvis kontakt fortfarande idag. (Med Facebook blir allt sådant lite lättare dessutom.) Från min skola (men från andra klasser och kretsar) kom A, L, S och M. Från Ullånger kom R (eller U om vi ska vara korrekta). Från Kramfors kom M, L och M. Åh en så underbar tid! Det var killar och discon och hemmamys med husrädda gänget. Vi grät sanna tårar på studenten, för det kändes så sorgligt att splittras. Vem jag stått närmast har varierat lite genom åren, men idag är det nog M och A som jag håller bäst kontakt med. Fast inte så bra som jag vill - M har haft en jättetuff sommar och höst och jag hade ingen aning. Skäms på mig.
När jag jobbade på ICA lärde jag känna flera vänner. Den som kom mig allra närmast var mysiga M. Vi var lika även till utseendet och kunderna blandade ihop oss hej vilt - till och med hennes mamma har sett fel en gång! Hos henne och T har jag tillbringat många timmar. Vi lagade tacos ihop, åkte på utflykter och pratade om livet. Hon är en sådan som finns där. Hos M var jag när pappa berättade att mamma fått cancer, och M kom och hjälpte mig tömma lägenheten när mamma dött. Vi har delat vardag, åkt på semestrar ihop och hälsat på varandra när vi bott i olika landsändar. Hon är en sådan där alldeles särskild person som alltid är jätteviktig och nära mitt hjärta, även fast vi just nu måste skärpa upp oss en smula efter en tid när vi setts ganska lite.
Jag flyttade till Gävle när jag var 26, och kom via nollningen och högskolan direkt in i en varm våg av gemenskap! Där fick jag vänner som jag aldrig vill tappa. Många fina själar fanns där, men i järngänget var vi väl fem: Underbara, fantastiska M, med katterna, handlingskraften, klokskapen och den välkomnande känslan. En systersjäl i det nya. Utan henne hade inte de senaste femton åren varit alls de samma! Vi har delat massor av vanliga dagar, men också härliga semestrar och utfärder som jag tänker tillbaka på med stor glädje. Sprudlande, energirika och omtänksamma S och hennes fina, lugna, mysiga A som alltid tar sig tid - dem har jag hängt hos sååå mycket och gjort så mycket kul med. Och givetvis fine, snälle, pålitlige S som dåförtiden bodde mitt över gatan, bara ett stenkast bort. Vilket gäng, vilken tid. Och de finns här än idag.
Jag är så otroligt, otroligt lyckligt lottad. Vilken skatt.
Jag hade kunnat skriva en hel uppsats om alla kände jag. Vilket flow!
Och det här är bara ett urval. Det finns så många fler viktiga, omtyckta.
När jag just hade flyttat hemifrån, hade jag en kylskåpsmagnet hemma.
"Vännerna är familjen du själv väljer", stod det på den.
Jag har valt världens bästa familj. Tack för att ni valt mig!
Jag älskar er, allesammans. Kärlek till er.
/Jenny
Massor med kärlek till dig med! :-)
Jag har EN bästa vän. Vi har samma, runda kroppsbyggnad, och samma skruvade humor. Vi skrattar åt knasiga saker, ibland i lite konstiga situationer. När hon skulle flytta från sitt studentrum var hennes säng lite för tung för oss och lite för stor för hissen, och inte blir man starkare när man skrattar så tårarna rinner och ännu värre blir det när de som egentligen ville åka hiss surt kommer gående nedför trappan och får se varför hissen inte funkar...
E är en sådan person som tänker på allt, hon är alltid ute i god tid med julklappar och presenter är väl uttänkta, man känner sig alltid som hemma hos henne och hennes familj. Ompysslad blir man också så det räcker och blir över! Hon är klok som en bok, kan det mesta och hon är också sjuksköterskestudent! Även hon omskolar sig från läraryrket ;-) Vi delar hemstad där våra föräldrar bor kvar, men utbildning och kärlek har spridit oss över Västsverige... Vi umgås inte på långt när så mycket som vi skulle önska, men relationen är oförändrad.
Vi lärde känna varandra på gymnasiet, innan hade vi spelat lite handboll ihop men umgåtts i olika kretsar i övrigt. Sedan levde och växte relationen under studietiden och strax efter, plötsligt var vi jättetajta :-) En sommar delade vi kärleksbekymmer och klagade på männen efter massa krångel med detta släkte. Sedan, på hösten, träffade vi männen i våra liv, med en månads försprång för mig och M ;-)
Våra respektive har också till vår stora lycka blivit mycket goda vänner! Hennes man (de har gift sig - inte vi) har en stor härlig kompiskrets sedan gymnasiet som min M haft förmånen att få komma in i. Genom detta gäng har jag också fått en annan mycket god vän, K, sambo med en annan av killarna. Det är härligt när umgängeskretsen växer med barn i ungefär samma ålder också - det blir ett annat sätt att umgås på.
Min sambos gamla vänner har också härliga respektive, men vi umgås inte så ofta bara vi tjejer - oftast blir det med hela familjerna. Men två år i rad har vi haft tjejhelg, vår motsvarighet till grabbarnas skidhelg. I fjol spa, i år musikal :-)
Vi jobbet har jag träffat mysiga J, din namne. Vi träffades redan när jag som nästan grön lärare jobbade på en skola dit hon kom som vikarie. Sedan återgick hon till sina lärarstudier, vi hade ingen kontakt alls och vi återförenades flera år senare när hon sökte jobb på min skola ringde rektorn upp mig och frågade om henne, sååå roligt för jag hade bara bra saker att säga! Vi hade under tiden fått var sitt barn och väntade våra tvåor med fem dagars mellanrum... Hon är alldeles underbart mysig.
Det enda "problemet" med mina goda vänner är väl att vi inte ses så ofta, men när vi väl ses så har våra möten mycket hög kvalitet!!!
Marielle: Tack, vad roligt det här är! Du skickar väl den här texten till dina vänner?
Andreas: Tack <3
