Frida tänker på allvarligheter
Som ni förstår efter gårdagens besked, pratar vi allvar om livet - och döden, såklart - här hemma just nu. Frida är ganska konkret (men oändigt dramatisk!), så som barn ofta är. Om de dessutom får ganska konkreta svar, blir allt liksom så... rakt på. Det passar inte alla, men jag gillar det.
Vi försov oss rejält i morse. Jag stängde av alarmet och vaknade 08.20, och då sov Frida fortfarande! Hoppla, vi skulle ha varit på dagis vid 8... När Frida vaknat, kröp hon in i min famn och sa:
- Vet du, jag blev nog sååå full av sorglighet igår att jag blev ALLDELES trött!
Ja, kloka lilla humla, så var det nog för mig i alla fall. Känslomässigt tömd och dränerad på energi, liksom. Matt. Och ofokuserad. Och bekymrad och medkännande med den mest drabbade.
Nåja. Vi rasslade vidare med den helt vardagliga bråttom-morgonen, trots att världen stannat för någon nära mig igår. Trots att allt vanligt borde vara i pausläge, är det ju märkligt nog inte så - ständigt lika obegripligt när det värsta hänt. Mitt i "ta-på-dig-tröjan-jag-har-sagt-till-tre-gånger-redan!" och "gapa-så-jag-kan-borsta-ordentligt!", klämde Frida några lätta luftiga frågor:
- Mamma, varför kommer det tårar när man gäspar?
- Mamma, varför finns det inget skelett i håret?
(...och tidigare i veckan: - Pappa, varför finns det inget skelett i tungan?)
Vi kan väl lugnt konstatera att det tusen frågornas ålder har kommit... Skelettfrågorna kunde jag svara på - tack för att dagisresan tar några minuter! - men det där med gäsptårarna kändes lite oklart. Efter hämtningen körde jag dock frågan till 118 100 - GRYM tjänst! Ställ vilken fråga som helst och få svar inom några minuter. Löööve it.
Precis innan vi kliver ur bilen på förskolan, är Frida tillbaka i tankarna om döden och dess effekter på omgivningen:
- Vet du, X behöver ju faktiskt inte sin mamma, det är ju tur det!
- Varför tycker du att han inte gör det?
- Jaaa... Han är ju stor och KAN en massa saker... Han kan ju ringa och prata i telefon och sådant där! Så han klarar sig säkert, mamma.
- Ja vännen, han klarar sig. Fast även om man klarar sig, kan man ju längta efter någon och vilja ha den nära ändå. För att man älskar den, vet du.
- Ja mamma, SÅ är det ju.
Lilla tänkaren. Hon har så fina funderingar och är väldigt bra på att uttrycka dem!
Han som vi älskar klarar sig. Visst. Vi klarar oss. Sorgen sveper genom själen och kroppen i så lång tid vi behöver, men till sist lägger den sig hyfsat till ro och smyger bara fram när man minst anar det. De flesta av oss fungerar igen, och klarar oss. Men jag blir så innerligt jäkla trött på att vi så stor del av livet får gå runt och stå ut med att bara klara oss! Tänk ändå, om vi slapp det.
Det är tufft, livet. Fantastiskt, omfattande, stort, spännande, häftigt. Men tufft.
/Jenny
Vi försov oss rejält i morse. Jag stängde av alarmet och vaknade 08.20, och då sov Frida fortfarande! Hoppla, vi skulle ha varit på dagis vid 8... När Frida vaknat, kröp hon in i min famn och sa:
- Vet du, jag blev nog sååå full av sorglighet igår att jag blev ALLDELES trött!
Ja, kloka lilla humla, så var det nog för mig i alla fall. Känslomässigt tömd och dränerad på energi, liksom. Matt. Och ofokuserad. Och bekymrad och medkännande med den mest drabbade.
Nåja. Vi rasslade vidare med den helt vardagliga bråttom-morgonen, trots att världen stannat för någon nära mig igår. Trots att allt vanligt borde vara i pausläge, är det ju märkligt nog inte så - ständigt lika obegripligt när det värsta hänt. Mitt i "ta-på-dig-tröjan-jag-har-sagt-till-tre-gånger-redan!" och "gapa-så-jag-kan-borsta-ordentligt!", klämde Frida några lätta luftiga frågor:
- Mamma, varför kommer det tårar när man gäspar?
- Mamma, varför finns det inget skelett i håret?
(...och tidigare i veckan: - Pappa, varför finns det inget skelett i tungan?)
Vi kan väl lugnt konstatera att det tusen frågornas ålder har kommit... Skelettfrågorna kunde jag svara på - tack för att dagisresan tar några minuter! - men det där med gäsptårarna kändes lite oklart. Efter hämtningen körde jag dock frågan till 118 100 - GRYM tjänst! Ställ vilken fråga som helst och få svar inom några minuter. Löööve it.
Precis innan vi kliver ur bilen på förskolan, är Frida tillbaka i tankarna om döden och dess effekter på omgivningen:
- Vet du, X behöver ju faktiskt inte sin mamma, det är ju tur det!
- Varför tycker du att han inte gör det?
- Jaaa... Han är ju stor och KAN en massa saker... Han kan ju ringa och prata i telefon och sådant där! Så han klarar sig säkert, mamma.
- Ja vännen, han klarar sig. Fast även om man klarar sig, kan man ju längta efter någon och vilja ha den nära ändå. För att man älskar den, vet du.
- Ja mamma, SÅ är det ju.
Lilla tänkaren. Hon har så fina funderingar och är väldigt bra på att uttrycka dem!
Han som vi älskar klarar sig. Visst. Vi klarar oss. Sorgen sveper genom själen och kroppen i så lång tid vi behöver, men till sist lägger den sig hyfsat till ro och smyger bara fram när man minst anar det. De flesta av oss fungerar igen, och klarar oss. Men jag blir så innerligt jäkla trött på att vi så stor del av livet får gå runt och stå ut med att bara klara oss! Tänk ändå, om vi slapp det.
Det är tufft, livet. Fantastiskt, omfattande, stort, spännande, häftigt. Men tufft.
/Jenny
Kommentarer
Trackback
