Stå pall för känslosvall

Jag läste ett blogginlägg hos någon, om hur komplex kärleken och känslorna för ens barn kan vara. Blev djup och tankfull. Det är så oerhört dubbelt och läskigt och härligt och allt möjligt samtidigt! Känslorna stormar och tankarna vinglar och det är bara att hänga med.

Jag rör varje dag vid tanken på att tiden går oerhört snabbt. Frida växer och utvecklas och det är otroligt coolt att få vara med om. Samtidigt finns en kärna av saknad redan nu, långt innan den är påkallad av verkligheten. Kan hon inte bara alltid vara fyra och klok och nära och våran och heeelt fantastisk?! Jag dör nästan inombords när jag tänker på att hon åtminstone i perioder lär tycka att vi är tråkiga idioter, sätta vännerna först, flytta hemifrån och inte längre pussas och kramas med oss. Det är en sorg redan nu, hur sjukt det än låter.

Samtidigt längtar jag efter allt som kommer, allt vi kommer att få dela med henne. Om de här fyra åren varit så här häftiga, vad ska då inte vänta oss?! Allt nytt att vara stolt över, att förundras kring, att lära sig om henne. Men när tankarna vandrar framåt, blir jag också iskall vid tanken på att jag inte alltid ska få vara med. Saker kan hända, och tänk om jag inte får vara med? Om hon inte får ha mig? Tänk om jag inte ens får vara med tills hon klarar sig själv? Då får jag lite svårt att andas.

När tankarna nått dit, så tvingar jag mig själv att tänka att det ju faktiskt lika gärna KAN bli så att jag får hinna veta vad hon ska jobba med och bli mormor och passa hennes barn när hon renoverar huset med sin man. Typ. Man vet ju inte - och tur är väl det. Men medvetenheten om risken att det inte blir som jag vill, vibrerar alltid obehagligt nära. Det komer sig nog av att jag förlorade min egen mamma så pass tidigt - jag räknar inte med något. Jag hoppas bara. Liksom jag hoppas slippa möta det otänkbara, att det skulle hända henne något.

Man vill ju bara det bästa för sitt barn! Och så vet man att livet kommer. Mitt i allt det vackra, det fina, det ljusa, slinker alltid in en portion hemskheter. Det är så det ska vara, bara lätthet blir inte verklighet. Gudarna ska veta att jag själv har full koll på att det kan bli jobbigt i vissa hörn men ändå vara okej. Ändå tänker jag på allt det med bävan. Det som gör att hon kommer att bli besviken, rädd, ledsen och arg. Sådant VI kanske gör, som kommer att vara fel. Besvikelser - gud, må vi inte vara en av de stora besvikelserna! Sorger, krossade hjärtan och motgångar. Får ont i magen och ber om så få som möjligt. Så absolut få som möjligt.

Det är makalöst fantastiskt att vara förälder.
Och fantastiskt svårt.

Jag skulle inte byta bort det mot något.
Jag ÄLSKAR dig Frida, mitt livs skatt och mening!

/Jenny


Kommentarer

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0