BUSBLOMMA

Konsten att känna sig som Sveriges lataste (och kanske vara det):

 

Sambon jobbar just nu ungefär fem-sex kilometer hemifrån. Han säger att det tar ungefär 20 minuter att cykla. För cyklar gör han, i ur och skur - och det har varit en himlarns massa skur på sistone, det är ju höst. Han skulle kunna åka raka vägen med buss utan att ens behöva byta, men nej nej nej. Han cyklar.

 

Själv har jag otroligt nära till jobbet. Vi snackar max ett par kilometer, kortare om man cyklar. Och ännu närmare till förskolan, som ligger på vägen bara en uppförsbacke från oss. Det händer att jag cyklar, absolut, men just nu åker jag oftast bil. Helt sjukt. Men det är väskor, väskor, väskor. (Att ha med allt överallt, det är en störning jag har.) Och tider att passa, med Fridas balett på stan och snabba puckar till förskolan och tillbaka till jobbet för träning två gånger i veckan. Och så regn alldeles för ofta. Och snart-sexårs-vilja, jag-ska-bara-mornar och jag-orkar-inte-humör på den lilla pinglan (och den stora också, baske mig). Och ibland ärenden på lunch eller handling efter hämtning. Och den här lättsvettade, morgontrötta, tidsoptimistiska, lata mamman. Hon som får en lätt släng av svettpaniks-klaustrofobi inklämd i ett regnställ.