BUSBLOMMA

Ju äldre jag blir, desto mer konstaterar jag: Jag har ett funktionshinder.

 

Det här med att bli varm. Att svettas lätt.

Det är fasiken ett funktionshinder.

 

Jag undrar hur mycket tid jag lagt ned på att planera för, vara beredd, att undvika, att tänka på, att dölja. Ta med ombyten, köpa kläder med rätt färg, ha något att fläkta mig med... (Just den sista där lyckas jag SÄLLAN med, som alla jag känner vet, haha!) Jag undrar hur många gånger har jag tänkt på att inte bli svettig, att jag är svettig, att försöka dölja att jag är svettig? Eller förresten, jag vill nog inte veta.

 

 

Jag liksom samlar på andra som också svettas mycket. Blir glad när nån annan har ringar under armarna eller är fuktig i pannan! "Det finns fler" och "jag är inte ensam" jublar inom mig. Jag minns bland annat ett samtal jag hade på en fest för typ 100 år sedan med en kille som också var sådär varm av sig, det var helt magiskt att prata med någon annan som kände prick likadant (även om just mötet med honom inte var så magiskt i övrigt, men det hör inte till saken). Inom min varmblodade släkt på pappas sida terapisnackar vissa av oss om det också, för vi är i gott sällskap där.

 

Den här lilla söta dottern vi har, är så lik mig på många sätt.

Bland annat är hon lika varm.

 

Vissa arv skulle man gärna ha sluppit dela med sig av...

 

Arma unge, förlåt. Men jag ska lära dig allt jag kan. Antingen en massa knep, eller så styr vi upp en självkänsla nog att skita i det hela. Vad säger du, ska vi satsa på det sistnämnda?

 

(Sen kan man ju fundera över varför det här sammhället får oss att tycka att så många saker är pinsamma, men det är liksom ett större grepp på problemet än jag orkade ta mig an just ikväll.)

 

/Jenny