BUSBLOMMA

Jag fick ett par långfärdsskridskor i present av sambon när jag fyllde år i höstas. På julafton kompletterade han tillbehörsutrustningen. Idag premiäranvände jag kittet! Första turen blev äntligen av.

 

Det bidde sisådär en timme på spegelblank is på en havsvik.

MAGISK is, enligt mina erfarna medåkare.

 

Den där magiska, släta, snöfria, blanka, soldränkta isen var visst typ fem centimeter tjock, enligt nån istipsargruppp på Facebook ikväll. FEM! Kanske mindre, till och med. Hade jag vetat det, hade jag aldrig gått ut på den tror jag. Hjääälp! Fast det gick ju hur bra som helst, trots att jag sagt att jag INTE skulle åka på havet till att börja med. En sjö, tack, med en bana som plögats upp av en traktor. Då bör isen hålla för mig också - så hade jag tänkt. Jojo.

 

Det var en fantastiskt naturupplevelse idag, absolut. Den hade dock varit ännu bättre om det inte varit en trulig, tjorvig sexåring med på turen. Det går inte så bra att hålla fokus på det fantastiska, när det är någon som gnäller hela tiden. En liten tjej som inte orkade åka så långt, som hade GALET ont i fötterna och grät och klagade över det, som inte fick till tekniken utan mest stakade sig fram med stavarna och vinglade. Och gnällde och klagade - sa jag det? Drygt alltså.

 

Om Frida var med ut på isen? Nej nej nej, såklart inte.

Det var ju jag, fattar ni väl. Fröken Styrka & Ork - not. Haha!

 

Jag skridskoade (läs: stakade) Bönan-Utvalnäs tur och retur, sedan gick jag i land och släppte iväg herrarna på en längre och snabbare tur medan jag satt och trynade i solen i bakluckan på bilen. Gött det med!

 

(TACK farmorn och farfarn, som tog hand om Frida under tiden!)

 

/Jenny