Onödigt dramatisk tisdagsmorgon

I morse när Frida och jag i morse var på väg till sjukhuset för hennes årliga astmakoll, hände en sådan där sak som inte får hända: Jag körde in i en annan bil. BANG. Men alla mår bra, läget är lugnt - det är bara bilen som är osnygg på fronten nu.
 
(Jag vill börja med att be om ursäkt till alla nära och kära som eventuellt känner att jag borde ha ringt dem och berättat, innan det här blogginlägget kanske sätter deras nerver i dallring. Förlåt! Men jag hann helt enkelt inte. Jag var lite osamlad idag, så kvällen bara försvann i mat, fix, "debriefing" med sambon och nattning typ. Fast det är alltså BRA med oss, så det är ingen fara. Jag lovar.)
 
För er som inte orkar läsa ett eeevighetslångt inlägg, är den korta versionen:
- Jag körde in i en bil bakifrån. Tjong. Klantigt. (Hej böter.)
- Alla klarade sig bra och är hela och friska. (TACK och lov.)
- Ett helt gäng räddningsfordon fick komma ut och lufta sig. (Jobbigt läge.)
- Vår bil behöver lagas men kan köras tills vidare. (Hej självrisk.)
 
Alltså.
 
Det var en sådan där vardagsåkning, helt vanlig rull. Men så var jag liiite för ouppmärksam i en liiitet ögonblick och vips hann jag inte bromsa tillräckligt utan åker smock in i bilen framför, som stannat för rött ljus utan att jag uppfattat det. Så oerhört himla dumt och onödigt! Dumt dumt dumt! Tveklöst mitt fel. Klant!
 
Med både mig och Frida gick det hur bra som helst, tack och lov! Jag var snabbt ut och kollade om kvinnan som körde bilen framför var okej. Det var hon men hon blev ganska chockad, så en (väldigt rar) kille som bevittnat eländet ringde 112 för att de skulle kolla till henne. Han var kvar en bra stund, jag bad honom stanna och prata med polisen innan han gick vidare.
 
När man ringer 112 så sparas inte krutet, gott folk. Det blev lite pådrag, om man säger så... Snacka om dagens happening i morgonrusningen. Vi "olycksbilar" stod vid det laget ur vägen uppe på trottoaren, men kommer det två ambulanser, två brandbilar, polis och bärgningsbil - ja då är det inte lätt för övrig trafik att flyta på. Särskilt inte på en gata där det redan innan brukar vara rätt tjockt den där tiden. (De hade till och med varnat på radion för stoppet; "Jaså, var det DU?!" sa några arbetskamrater senare. Milda matilda.) Det kändes helt surrealistiskt! Och ganska pinsamt, eftersom det ju inte var så pass illa att alla de människorna behövdes. Men alla var superproffsiga och snälla och poängterade att det är rutin.
 
Eftersom kvinnan i bilen framför kände lite ömhet på ett ställe i nacken, plockade ambulansen med sig henne för koll på sjukhuset. Det kändes ju riktigt jobbigt - vad hade jag ställt till med?! Jag bad polisen lämna mitt namn och nummer till henne och hälsa att jag gärna ville veta hur hon mådde. Hon ringde skönt nog upp mig några timmar senare och meddelade att hon mådde bra, de hade inte hittat nåt när de röntgat nacken och så. SKÖNT! Vi hade ett jättebra samtal och det var en enorm lättnad, verkligen.
 
Jag har varit lite förvirrad resten av dagen, trots att allt gick bra. Men att det över huvud taget hände (jag är helt "okrockad sedan tidigare), och all uppståndelse som blev, gjorde att jag blev lite skakis efteråt. Det var ju ingen hastighet att tala om och jag hann bromsa en del, men ändå smäller det rätt bra alltså. Hua.
 
Min bil fick mest skador, men gick ändå att köra därifrån. Lamporna hängde först löst och snett, men brandmännen tryckte tillbaka dem hjälpligt - i övrigt verkade inget vara extremtrasigt. Ingen airbag hade löst ut heller. Polisen gav mig därför klartecken att själv åka dit jag behövde och sedan till verkstad för bedömning.
 
Frida var hur cool som helst, härligt nog. Inte rädd alls, knappt nyfiken. Hon blev mest förvånad över hur många räddnings-personer som kom och frågade hur hon mådde - för hon mådde ju bra. Jag fiskade snabbt fram iPaden och gav henne, så hon satt lugnt kvar i bilen med den. Jag tror det hjälper att jag blir ganska rationell sådana där gånger, hon blev inte skrämd av min reaktion eftersom jag var rätt samlad.

Jag åkte direkt till hälsocentralen efteråt för att kolla upp oss. Om inte annat kan det vara bra ur försäkringssynpunkt menade ambulanspersonalen, att ha det dokumenterat ifall symptom eller problem skulle komma senare. Vi fick hjälp jättesnabbt och de hittade som väntat inget fel. Frida verkar fortfarande inte känna något alls efteråt. Jag är lite stel och öm i nacke, korsrygg och handleder nu på kvällen, men det är nog ingen fara. Troligen bara spänningsreaktioner. 
 
Efter att jag lämpat av Frida på förskolan, åkte jag till verkstaden. Där fick vi inte tid för lagning förrän den 22 april (!), men verkstadskillen kollade upp bilen och knölade in lysena rätt bra på plats så nu ser bilen nästan okej ut igen. Skrapig och rapplig på fronten, men inte eländeskraschad alls. Han tyckte att vi lugnt kunde köra med den, i fall fall det nödvändigaste, tills det är dags för reparation. Det underlättar ju en hel del! *puh*

Jag avslutade med att åka hem och ringa försäkringsbolaget (innan jag sent omsider åkte till jobbet på eftermiddagskvisten). De var jättehjälpsamma och informativa, skönt! Verkar inte bli några problem med den biten heller. *puh igen* Kontentan i pengar blir 2.000 spänn i ordningsböter till farbror polisen (för att inte ha hållit avståndet) och 3.000 spänn i självrisk för bilreparationerna. Det är ju lite surt såklart, men överkomligt. Det känns till och med ärligt talat skit samma, när man betänker hur mycket sämre det kunde ha gått! Jag känner tacksamhet.

Jomenvisst. Så var min tisdag. Hur var eran?
 
/Jenny

Kommentarer
Postat av: Anna-Karin

Ja, tänk hur det kan bli... Jag är bara glad att ni alla är hela och friska. :)
Kramar!

Svar: Tack snälla du! Det är jag med. =)
Jenny

2013-03-27 @ 08:13:30
URL: http://www.landetkrokus.se
Postat av: MarieJ

Skönt att du, frida o den andra kvinnan mår bra!! ♥

Svar: Tack! =) Ja det är sååå skönt!
Jenny

2013-04-01 @ 09:45:48

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0