Vad är det du säger?
Frida funderar mycket över ords dubbla betydelser just nu, eller hur stor roll det kan spela med uttalet.
Frida pratar ju väldigt mycket (nähä?!) och har gjort det länge, tidigt. Vid det här laget övar hon finlir till stor del; nyanser, betoningar, dialekter, utökad ordförråd, ironi, humor och sånt. Eftersom hon pratar så fort och gärna, slarvar hon ibland med uttalet. Jag upptäckte till exempel kring jul att hon faktiskt sa "tonte" istället för "tomte" (- Mäh! Det har ju gjort HELA mitt LIV, mamma!), och hon säger "donna" istället för att "domna". Vad gäller det sistnämnda, frågade hon nyfiket vidare när hon insåg att "donna" faktiskt är ett helt annat ord, som betyder något annat.
För ett tag sedan hade vi en rolig liten situation som förtydligade vikten av att inte slarva med hur man säger. När mamman säger "Nu gör jag det här!" och barnet vill vara sexårstrilskandes ilsket och begära att få göra grejen SJÄLV, då ska barnet inte svara "Ja!" (för då gör mamman det och tååårar uppstår sedan) utan man bör säga "Jag!" istället (eller så använder man helt enkelt en normal tre- eller fyrsordsmening, som man kunnat sedan man var typ 2 år!). Hehe.
Frida har nu också jonglerat runt lite den extra dimensionen att ord som låter lika och betyder samma sak, kan ändå se ut på olika sätt!
Spöket Laban-looken och människoutseende-spöken. Same same but still different.
(Just detta exempel är julkalenderinfluerade funderingar, tror jag.)
(Just detta exempel är julkalenderinfluerade funderingar, tror jag.)
En av de roligaste sakerna Frida vet just nu, är när hon och jag leker missförståndsleken. Den går ut på att jag plötsligt, mitt när hon pratar om något alldeles vanligt, ska sluta förstå vad hon säger. Kanske hör jag lite dåligt? Jag ska vända och vrida och totalt förvränga och missförstå allt hon säger, gärna så att det blir lite extra knaskul om det går. Ju mer hon försöker argumentera, förklara ords betydelser, hitta på synonymer, förtydliga och vässa till sina formuleringar, desto mer tokigt tolkar jag henne. (Ni hör ju - det finns massor av lärande i den här leken, språkutveckling som hon liksom bara gör utan att tänka på den!) Hon ÄLSKAR det här och skrattar sitt underbara, kvillrande, smittande skratt! Ibland har vi båda lika roligt över hur knasigt det kan bli.
Och det är inte bara jag som ser den här fallenheten. Det är på gott och ont, det här babblandet - jag om någon vet det. Man måste lära sig att uppfatta när andra tröttnat på att lyssna... Det behövs en del hyfs. Men vissa gillar vårt sätt att bubbla på, och det glädjer ett mammahjärta:
För två eller tre år sedan (när Frida fortfarande var en pytt, alltså) träffade vi en avlägsen kollega till mig, när vi deltog i en vinterfestival i stadsparken. Han tyckte Frida (som natuuuurligtvis snackade oavbrutet med honom en lång stund) var en kul prick, och de har stött ihop en gång till sedan dess men även det var länge sedan. När jag mötte honom nyligen, frågade han mig genast glatt:
- Hur är det med din lilla språkbegåvning?
Det tyckte jag var fint på något sätt. Att han sett det, att hon gjort ett intryck, att han mindes henne, att han tänkte på att fråga och valde att formuera sig så specifikt och positivt.
Nä, nu är det natti natti. Nu ska jag gå upp och se om Frida snackar i sömnen inatt. Ibland kommer det långa, obegrpliga haranger, ibland utrop och fnitter. Jag brukar också göra det ibland. Inte ens sovandes kan tjejerna i den här familjen hålla snattran, haha!
/Jenny
Kommentarer
Trackback
