BUSBLOMMA

Jag vet inte vad det är med veckorna nu för tiden, men det är ruskigt vad snabba de är. Poff så har jag inte bloggat på en massa dar utan att jag riktigt märkt det.

 

Idag har jag reflekterat över vad lätt man (jag, i alla fall - men jag tror att vi är fler än så) vänder en komplimang till någon slags indirekt kritik. Ni vet, när man känner att skuggan av vad någon tydligen INTE sagt förr (tror man), tar över det trevliga som personen sagt nu. När man sänker sig själv helt i onödan.

 

Om du gått ned i vikt och nån säger: "Men vad smal du blivit! Vad duktig/snygg du är!"

...så hör du också: "Det är verkligen skillnad mot hur tjock/ful du var innan!"

 

Om du varit och tränat och nån säger: "Men vad bra gjort, det var verkligen strongt!"

...så hör du också: "..."eftersom du är så lat i vanliga fall!"

 

Om du har på dig lite färg och nån säger: "Men vad fin du är idag! Du passar verkligen i färg!"

...så hör du också: "Vilken trevlig kontrast mot ditt vanliga, trista, svartklädda jag!"

 

 

Jag försöker sluta med det där. Och övning ger färdighet; jag lyckas numera ganska bra för det mesta. Jag vet ju att JAG inte tänker så (eller i alla fall sällan...) när jag ger någon en komplimang. Den där backlash-tanken har ju betydligt mer att göra med det egna kantstötta självförtroendet, än med vad någon annan faktiskt tyckt och tänkt. Det vet man ju faktiskt ingenting om, egentligen.

 

Så. Ibland stämmer säkert den där neggo-tanken.

Men spelar det någon roll?

 

Ibland är bara en komplimang en komplimang.

Säg tack. Var glad. Punkt.

 

Ha en fin helg!

 

/Jenny