Konsten att leverera en betraktelse

Härom morgonen satt Frida på en pall vid sidan av mig i badrummet, medan jag satt på toa. Naken dessutom, med håret morgontröttigt spretande.
 
(Ja, jag vet. Jag är småbarnsmamma. Eller har varit kanske, hon börjar ju bli stor nu. Men ja, jag är är småbarnsmamma och har därmed noll toalettintegritet. Det är liksom svängdörr. Dessutom gör vi oss ordning samtidigt på morgonen.)
 
Så alltså: Jag satt på toan, Frida på pallen. Jag gäspade och sträckte upp armarna, och rätade upp min morgonhängiga rygg så att jag blev typ en halvmeter längre. Frida utbrast:
 
- Men?! Nu blev du ju MYCKET smalare än du egentligen är!
- Haha, ja fast det är ju jag nu med, så det är ju inte helt sant.
- Johoo, för i vanliga fall är ju din mage pösigare. Och hängigare!
 
Jojo. Tack och lov att jag kan säga "Japp, så är det" med ett skratt, istället för att noja högt och uttalat. Vissa saker får man bara tugga i sig. Man ska inte krångla till det. Barn bara ser, de värderar inte. Den grejen kommer väl så småningom ändå, jag gör vad jag kan för att inte fylla på i den hinken liksom.
 
Morgonen efter när jag precis kommit ur duschen, frågade hon mig om jag kunde fågeldansen. Hon bad mig visa, så jag visade såklart. (Återigen - naken. Jättepiffigt, som ni förstår.) Frida kvttrade ut i ett gapskratt:
 
- Haha, ALLT liksom hoppar på dig när du hoppar, mamma! Det ser JÄTTEROLIGT ut!
 
(Jag tror dig, söthjärta.) Så kickstartar vi tröttmamman på mornarna i det här hemmet!
 
/Jenny

Kommentarer

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0