Glad påsk everybody

Varje år tycker jag påsken liksom smyger sig på mig. TJONG så är det dags och inget är klart. Pyntet har inte hunnit tas fram, inget speciellt käk är inhandlat, inga påskägg är uppstyrda och inga påskkärringattiraljer är framgrävda.
 
Men på nåt vis ordnar det sig alltid. Idag har jag och Frida fjädrat till cypressen utanför oss (vem har sagt att det måste vara ris??), påskpysslet inomhus smygs fram nu på mörka nattkröken och påskäggsinnehåll (godis, tidning och liten leksak hon tjatat om) till lilla fröken handlade jag under en cykeltur till närmaste Konsum igår kväll.
 
Och joodå - nån variant på påskärringkläder trollade vi fram också. För visst ville Frida ut och knacka dörr, trots att jag inte är så förtjust i det. Men i år gick hon iväg tillsammans med tre vänner från grannskapet, det var första året jag inte kände att jag behövde gå med henne och det gjorde ju saken lite enklare. Men det är nåt med det där jag inte är bekväm med, alltså...
 
En sak är väl att det känns lite tiggigt. Men Frida har målmedvetet ritat en hel bunt påskkort idag, och dessutom tränat på sånger att sjunga. Utan kort och/eller sånger = ingen påskkärringrunda för den här pinglan! Och jag har inga problem om små utklädda knattar kommer och ringer på hos oss, så det är lite märkligt att jag känner ett sådant motstånd.
 
Jag blir liksom ömhjärtad av det, på nåt sätt. Det är nåt hjärtknipande när hon knallar iväg med det där glada ljuset i ögonen, för att kanske ringa på hos nåt buttergök som inte gillar ungar som stör. Min vackra stjärna, min stolthet och glädje - det är som att hon står där med hjärtat i handen för vem som helst att stampa på, och det gör mig så nervöst sorgslig. Det låter knäppt, men så är det. Jag är väl rädd att hon ska bli besviken och liksom tillstukad, eller nåt. Ingen annan situation lockar fram den känslan såå tydligt i mig, av någon outgrundlig anledning (man kan ju undra om jag glömt nåt ledsamt från mina påskkärringdagar...). Men jag fattar ju att det handlar om mig och att jag inte kan låta det hindra henne från att påska eller "halloweena" om hon tycker det är roligt. Den här ynkliga motsträvsmamman får bara skärpa till sig, helt enkelt!
 
Så här såg hon i alla fall ut idag, den sköna påskdonnan. Godis och påskkort trängdes i en liten korg som mormorn målat. (Du finns med oss mamma i stort och smått, i tanken och i sådant vi pratar om. Jag gör vad jag kan för att den här lilla tjejen, ditt fina barnbarn, ska få veta vem du var!)
 
 
Hon kom ju såklart hem hur sprallig och nöjd som helst efter rundan och hade haft jätteroligt! Inga bekymmer där inte. Vi avslutade med en bilsväng till farmorn och farfarn, som givetvis skulle få en litet påskkärringbesök också! Sen blev det en sen kväll med käk och avsminkning och andra bestyr, innan hon kom i säng och slocknade på sju röda.
 
Nu ska jag gå upp och pussa på henne. Min lilla sötnosing!
 
/Jenny

Kommentarer
Postat av: Madde

Goungar. .känner precis som du gör gällande knacka dörr haha men ändå tycker jag att det är huuur sött som helst när gofisarna ringer på min dörr :)
Vackra ord om kära mor oxå <3
Vacker påsk önskar jag dig!

Svar: Tack detsamma snälla du - en dag kvar att påsknjuta!
Jenny

2014-04-18 @ 15:36:05
URL: http://gyllner.net

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0