I wish
I morse vaknade jag av sambons alarm, det brukar jag inte göra. Han är sådär imponerande duktig och skuttar upp direkt när alarmet ringer (till skillnad från hans rekord-snoozande sänggranne...) så det är nog därför jag inte brukar hinna reagera. Dessutom är jag - THE nattsuddare - inte särskilt tjolahejsanpigg en knapp timme innan jag själv ska upp, så det krävs lite extra för att väcka mig då.
Men igår hade jag lagt mig i rätt okej tid (läs: bara lite väl sent, inte gaaaalet vansinnes-sent), så jag kanske var lite mer lättväckt än vanligt. Först fattade jag inte vad det var, emn sedan hann jag höra att det pep och hade sig och aaaaldrig tog slut. Jag puffade på sambon:
- Hörrö, vakna, stäng av alarmet! VARFÖR har du alarmet på?! (fräste jag trött)
- Eh... Ja, för att jag ska åka till jobbet. (sa han långsamt och övertydligt...)
- Men hallå, det är ju SÖNDAG idag! (sa jag upprörd - fattade han ingenting?!)
- Eh... Nej. Det är TISDAG idag. (svarade han snällt, trots att jag var totalt borta)
Jahaja. Tiiiiiisdag. Det var ju synd. Den där fullständiga övertygelsen om att det var söndag kändes mycket, MYCKET bättre. Tusan också.
/Jenny
Kommentarer
Trackback
